blackredlife

Jag vet inte vad människorna pratar om. De pratar konstant om hur fantastisk tiden var då allt var vackert, glatt och fullt med kärlek.
Jag vet inte vad dessa saker är för något. Det var innan, då jag bara var ett tomt nyskapat...
Jag vet inte vad jag egentligen är. Min skapare kallar mig Cyber1. En man berättade för mig att jag var skapad som ett exemplar för ett nytt vapen, ett vapen som inte såg ut som ett vapen.
Denna mannen jag pratar om tog med mig ut i världen och lärde mig en hel del, något fantastiskt som jag gillar att göra, le.
Han berättade för mig att min vita hy och lila hår var otroligt vackert och ovanligt, som om det var taget från fantasin. Kanske det var med.
Han kallade mig Vän och gjorde en del saker för mig som han kunde dö för, skyddade mig från min skapare så han inte gjorde mig till ett vapen, jag var inte ond.
"Det är din skapare som är ond" sa mannen, jag vet inte hans namn men det gör inget för jag är lika glad för det.

Varje kväll pratade vi om vart vi skulle åka och på morgonen åkte vi dit som planerat.
Jag kommer ihåg att vi någon gång var i Grekland och öluffade mellan Greklands alla öar men vi fick fly lika snabbt som vi kom dit för min skapares män var efter oss.
Jag känner mig skylldig till denna man för allt han gjort för mig. En gång försökte jag hämta mat till honom som tack men det var fel av mig, han blev arg för jag dödat ett oskylldigt djur, en liten oskylldig hjort.

Mannen lärde mig vad kärlek bettyde och jag förstod precis vad jag tyckte om honom, jag älskade honom för jag ville stanna med honom hela livet.
Det var nog inte så han kände för mig, han sa aldrig att han älskade mig eller ville stanna vid min sida.. Han verkade vara vid min sida för att han var tvungen.
Tyvärr tog detta slut en dag. Ju längre bort jag kom från huvudkvarteret där jag skapades blev jag mer slöare, inte trött för det blir jag aldrig. Robotar blir aldrig trötta.

Jag vet inte när det hände men helt plötsligt kunde jag inte höra riktigt men låtsades som om allt var okej för att inte oroa mannen.  Jag hatar att göra honom orolig.
En kort stund senare slutade kroppsdelar att fungera, armar och ben. Mannen försökte hjälpa till och få armarna samt benen att fungera igen men det gick inte.
Vi satt där mitt i ingenstans. Jag såg allt som hände omkring mig men en sak ogillade jag att se, mannens sorgsna ansikte.

Det tog bara ett par dagar innan min syn också försvann. Det var nog det värsta av allt, att inte kunna se något.
Mannen hade säkert gått men det hade han inte.. Jag förstår inte varför. Jag visste om att jag hade en reserv för synen och letade länge efter den i mitt system.
När jag hittat reserven och kunde se igen stod mannen och slogs mot soldater som tjänade min skapare, dom var där för att få tag på mig.
Varför skulle en människa göra något sådant mot mig?
Min skapare trädde fram med en pistol i sin hand och riktade den mot mig."Du är det sämsta exemplet"
Det var det näst sista jag kunde läsa på hans läppar innan jag hörde ett dovt skrik, som muller från mannen som blivit fången av soldaterna, det small till och mer vet jag inte.

Idag är det som en dröm som inte ens är min. Jag kan inte ens drömma.
Idag kallas jag Cyber2. Ett nytt exemplar som ska utföra uppdraget om att förstöra det min skapare hatar.
Där är två saker i denna värld som jag inte förstår, vad är det för en dröm jag har? Vad är kärlek och glädje?
Världen var ljus, färgglad och fullt med glädje, det är det inte nu längre.