Ängeln [berättelse]
Det var längesen det hände. Jag kommer fortfarande ihåg vad som hände. Nu ska jag berätta det för dig. Även om du inte kommer tro mig. Jag vet att du inte kommer att tro det.
Jag är något som du inte känner till. Inte ens jag själv vet vad jag är och om inget annat är ett riktigt mysterium. Jag är i alla fall inte mänklig. Det är jag säker på.Vad jag kommer ihåg föddes jag i en otroligt vacker värld och hamnade i en mystisk, mörk värld.
MIn mor var lika vacker som blommorna runt henne, om inte vackrare. Även om jag var bara några minuter eller miljarder år gammal visste jag vad som var vackert och fukt. Jag visste redan då vad som var gott och ont. Jag vet inte om det redan fanns i min natur, inbyggt i min hjärna. jag kommer ihåg hur jag drog i hennes gyllene hår, då visste jag inte att hon inte hade någon känsel. Hon hade sån sorg i ögonen redan i början av mitt liv att jag aldrig mer drog i det vackra håret.
Det kändes som att det tog fem minuter för mig att bli fem år gammal. Jag var fortfarande ett barn men kunde redan då lika mycket om naturen som gud. Om gud fanns och jag kunde lika mycket som honom skulle jag också kunna bli en gud. Gick det att bli en gud sådär? Om man inte kan bli en gud finns inte gud. Jag visste att allt hade ett svar. Allt hade en fråga. jag ville veta mer.
Jag undrade alltid över en sak. Varför hade alla vackra kropps- och andriktdrag som en blomma, ett leende på läpparna men sorgsen blick med fina, ljusa fjäder vingar? Allt utom blommotna var ljustfärgade i alla tänkande färger. Det var det enda jag inte visste något om. Såklart visste jag inget om det som fanns utanför denna värld. Jag kallar mig själv tankfull utan att veta vad det ska betyda. Var jag likadan? Jag hade aldrig sett mig själv. Jag kanske inte fanns? Hur kunde alla se, höra och prata med mig då? Föremål som händer och fötter hade jag för det såg jag genom att bara se neråt. Mage och bröstkorg såg jag med. Hade jag något huvud?
När min mor berättade för mig att jag levt i femton år smärtade min övre ryggdel kraftigt. Det varade i flera år och under den otrvliga tiden kunde jag känna hur något växte ut från det. Under en lång tid kunde jag inte så det men när det slutade göra ont och det konstiga slutade växa såg jag vad det var. När jag var 20 år hade jag fått gräddfärgade fjädervingar. Jag förstod inget! Min mor tog fram en blank kvadratisk sak som hon kallade spegel. "Var tjugonde år får du se dig själv i en spegel, se hur du ser ut" det var det första jag hörde henne säga med den vackra melodiska rösten. "Varför?" frågade jag. "Vi måste behärska våra vackra utseende och inte bli förbannade av den. Lika så får vi inte prata mycket för att inte förbanna männen" sa modern och satte spegeln framför mig.
Jag hade äntligen sätt hur jag såg ut. Jag var smal, man såg de utstickande nyckelbenen och skulderbladen på ryggen, de var bara lite förlängda till vingar. Hyn var blek och jag hade ärr efter alla vassa blommor i naturen. Mina läppar var naturligt rödfärgade och ögonen var lysande ljusblå med svart hår. Svart hår? Det borde vara ljust! Alla andra haade ljust hår utom jag. Var jag annorlunda? "Va inte orolig.. En gång var hundra år blir en av oss svarthåriga" sa min mor och smekte mitt långa hår. Det var långt men min mors hår var längre. Jag bara nickade och hon tog bort spegeln. Då fick jag se mig igen om 20 år.
Bara några dagar senare hände något väldigt konstigt. Det hände alla som var lika gamla som mig, 20år. Jag vet inte vad de andra tjejerna gjorde men jag var ute i skogen bland alla vackra blommor som jag älskade. Jag gick helt vanligt men vid någon tidpunk kände jag hur marken lämnade mina fötter och jag föll. jag föll länge och väldigt långt, väldigt snabbt. Jag förstod inte vad som hände eller vart jag var på väg. Jag hade inte lärt mig att flyga än. Mor hade sagt att när jag var 21 år gammal skulle jag få lära mig flyga. Det var en regel. Jag försökte tänka på hur en fågel flög och försökte flaxa lite så jag kunde vända mig för att se vart jag var på väg. Nedanför mig var mest moln men efter bara några sekunders fallande såg jag något grönt. Kunde det vara träd? Fans det folk nedanför henne? Vad var detta för något konstigt? Jag var bara tvungen att få veta!
Det tog en stund innan jag kom ner på någon slags mark och såg mig omkring. Vad var detta? Skulle detta skada mig eller inte? Vad för intressanta saker fanns här? Väldigt många av växterna var likadana som hemma. Jag rörde mig sakta fram ur skogen och började höra konstiga ljud. Overkliga ljud. Varifrån kom det? Jag måste veta! jag började springa och stannade till när något snabbt for förbi mig och lät hemskt. Vad var detta?! Jag hade aldrig sett något sådant innan. Det kryllade av dom! Det verkade vara något i dom som liknade något som jag själv var men de hade inga fjädervingar som jag. Var det en annan sort? Jag gick in i skogen igen och följde den långa, grå stigen som de konstiga sakerna for förbi på. Det var en lång väg men sedan kom jag fram till ett förbryllande konstigt ställe. Det kunde inte vara sant! Jag var i min egna dröm! Eller var jag det? Tänk om detta var sant?
Detta var bara en början av min resa. jag träffade en kille som jag aldrig pratade med. jag gjorde allt som min mor sagt till mig. Mannen undrade lika mycket om mig som jag undrade om honom. Vi var inte så olika. Han kallade mig ängel. En fallen ängel. Jag förstod inte vad han menade och var tvungen att fråga. "Vad är en ängel?" frågade jag och bröt mot min mors sägen. Han satt som förstelnad och stirrade på mig. Efter några minuter vaknade han till och berättade för mig vad en ängel var. Vad jag var. Han hade precis rätt, jag var en fallen ängel. En ängel som var olik alla de andra änglarna och var då tvungen att skickas till ett annat ställe som för änglarna var ett smutsigt avfall till värld. Jag var annorlunda och det tollererade inte mitt egna folk. Ingen accepterade mig, inte ens min mor som lärt mig så mycket, skyddat mig. Den enda som nu älskade och såg upp till mig var denna man. En människa. Han lärde mig. jag blev lycklig men kunde aldrig visa mig för någon. jag var trotts allt en ängel och jag kunde förstöra världen genom att tala. Eller bara ens visa mig. Detta var en konstig värld som dom kallade Jorden, Världen och en massa andra ord. För mig var det bara en annan konstig bit av den skog jag brukade springa i som liten. Sakta försvann dessa minnen och ju mer kärlek jag fick tynade jag bort. Blåstes ut som ett ljus. Död, fallen ängel som ingen accepterade utom denna människa, denna man. Han hette Dante och jag fick i sista sekund veta att han var ingen människa. Han var djävulens son.
Jag är något som du inte känner till. Inte ens jag själv vet vad jag är och om inget annat är ett riktigt mysterium. Jag är i alla fall inte mänklig. Det är jag säker på.Vad jag kommer ihåg föddes jag i en otroligt vacker värld och hamnade i en mystisk, mörk värld.
MIn mor var lika vacker som blommorna runt henne, om inte vackrare. Även om jag var bara några minuter eller miljarder år gammal visste jag vad som var vackert och fukt. Jag visste redan då vad som var gott och ont. Jag vet inte om det redan fanns i min natur, inbyggt i min hjärna. jag kommer ihåg hur jag drog i hennes gyllene hår, då visste jag inte att hon inte hade någon känsel. Hon hade sån sorg i ögonen redan i början av mitt liv att jag aldrig mer drog i det vackra håret.
Det kändes som att det tog fem minuter för mig att bli fem år gammal. Jag var fortfarande ett barn men kunde redan då lika mycket om naturen som gud. Om gud fanns och jag kunde lika mycket som honom skulle jag också kunna bli en gud. Gick det att bli en gud sådär? Om man inte kan bli en gud finns inte gud. Jag visste att allt hade ett svar. Allt hade en fråga. jag ville veta mer.
Jag undrade alltid över en sak. Varför hade alla vackra kropps- och andriktdrag som en blomma, ett leende på läpparna men sorgsen blick med fina, ljusa fjäder vingar? Allt utom blommotna var ljustfärgade i alla tänkande färger. Det var det enda jag inte visste något om. Såklart visste jag inget om det som fanns utanför denna värld. Jag kallar mig själv tankfull utan att veta vad det ska betyda. Var jag likadan? Jag hade aldrig sett mig själv. Jag kanske inte fanns? Hur kunde alla se, höra och prata med mig då? Föremål som händer och fötter hade jag för det såg jag genom att bara se neråt. Mage och bröstkorg såg jag med. Hade jag något huvud?
När min mor berättade för mig att jag levt i femton år smärtade min övre ryggdel kraftigt. Det varade i flera år och under den otrvliga tiden kunde jag känna hur något växte ut från det. Under en lång tid kunde jag inte så det men när det slutade göra ont och det konstiga slutade växa såg jag vad det var. När jag var 20 år hade jag fått gräddfärgade fjädervingar. Jag förstod inget! Min mor tog fram en blank kvadratisk sak som hon kallade spegel. "Var tjugonde år får du se dig själv i en spegel, se hur du ser ut" det var det första jag hörde henne säga med den vackra melodiska rösten. "Varför?" frågade jag. "Vi måste behärska våra vackra utseende och inte bli förbannade av den. Lika så får vi inte prata mycket för att inte förbanna männen" sa modern och satte spegeln framför mig.
Jag hade äntligen sätt hur jag såg ut. Jag var smal, man såg de utstickande nyckelbenen och skulderbladen på ryggen, de var bara lite förlängda till vingar. Hyn var blek och jag hade ärr efter alla vassa blommor i naturen. Mina läppar var naturligt rödfärgade och ögonen var lysande ljusblå med svart hår. Svart hår? Det borde vara ljust! Alla andra haade ljust hår utom jag. Var jag annorlunda? "Va inte orolig.. En gång var hundra år blir en av oss svarthåriga" sa min mor och smekte mitt långa hår. Det var långt men min mors hår var längre. Jag bara nickade och hon tog bort spegeln. Då fick jag se mig igen om 20 år.
Bara några dagar senare hände något väldigt konstigt. Det hände alla som var lika gamla som mig, 20år. Jag vet inte vad de andra tjejerna gjorde men jag var ute i skogen bland alla vackra blommor som jag älskade. Jag gick helt vanligt men vid någon tidpunk kände jag hur marken lämnade mina fötter och jag föll. jag föll länge och väldigt långt, väldigt snabbt. Jag förstod inte vad som hände eller vart jag var på väg. Jag hade inte lärt mig att flyga än. Mor hade sagt att när jag var 21 år gammal skulle jag få lära mig flyga. Det var en regel. Jag försökte tänka på hur en fågel flög och försökte flaxa lite så jag kunde vända mig för att se vart jag var på väg. Nedanför mig var mest moln men efter bara några sekunders fallande såg jag något grönt. Kunde det vara träd? Fans det folk nedanför henne? Vad var detta för något konstigt? Jag var bara tvungen att få veta!
Det tog en stund innan jag kom ner på någon slags mark och såg mig omkring. Vad var detta? Skulle detta skada mig eller inte? Vad för intressanta saker fanns här? Väldigt många av växterna var likadana som hemma. Jag rörde mig sakta fram ur skogen och började höra konstiga ljud. Overkliga ljud. Varifrån kom det? Jag måste veta! jag började springa och stannade till när något snabbt for förbi mig och lät hemskt. Vad var detta?! Jag hade aldrig sett något sådant innan. Det kryllade av dom! Det verkade vara något i dom som liknade något som jag själv var men de hade inga fjädervingar som jag. Var det en annan sort? Jag gick in i skogen igen och följde den långa, grå stigen som de konstiga sakerna for förbi på. Det var en lång väg men sedan kom jag fram till ett förbryllande konstigt ställe. Det kunde inte vara sant! Jag var i min egna dröm! Eller var jag det? Tänk om detta var sant?
Detta var bara en början av min resa. jag träffade en kille som jag aldrig pratade med. jag gjorde allt som min mor sagt till mig. Mannen undrade lika mycket om mig som jag undrade om honom. Vi var inte så olika. Han kallade mig ängel. En fallen ängel. Jag förstod inte vad han menade och var tvungen att fråga. "Vad är en ängel?" frågade jag och bröt mot min mors sägen. Han satt som förstelnad och stirrade på mig. Efter några minuter vaknade han till och berättade för mig vad en ängel var. Vad jag var. Han hade precis rätt, jag var en fallen ängel. En ängel som var olik alla de andra änglarna och var då tvungen att skickas till ett annat ställe som för änglarna var ett smutsigt avfall till värld. Jag var annorlunda och det tollererade inte mitt egna folk. Ingen accepterade mig, inte ens min mor som lärt mig så mycket, skyddat mig. Den enda som nu älskade och såg upp till mig var denna man. En människa. Han lärde mig. jag blev lycklig men kunde aldrig visa mig för någon. jag var trotts allt en ängel och jag kunde förstöra världen genom att tala. Eller bara ens visa mig. Detta var en konstig värld som dom kallade Jorden, Världen och en massa andra ord. För mig var det bara en annan konstig bit av den skog jag brukade springa i som liten. Sakta försvann dessa minnen och ju mer kärlek jag fick tynade jag bort. Blåstes ut som ett ljus. Död, fallen ängel som ingen accepterade utom denna människa, denna man. Han hette Dante och jag fick i sista sekund veta att han var ingen människa. Han var djävulens son.
Kommentarer
Trackback
