blackredlife

Du säger till mig att göra det ena och den andra efter det tredje. 
Vi är inte ens släkt så varför ska jag ens lyssna på dig?
Om det handlar om vad man ska göra enligt mig, ska man lyssna på de man är släkt med, de man delar blod med. Du och jag delar inte blod. Tack gode gud för det.
Det räcker med att vi dor i samma hus.
Du ber mig att göra en massa saker som jag inte är redo med än.
Jag måste stärka mitt inre först.
När jag är redo ska jag explodera med alla ideer och saker du bett mig göra.
Någon gång kommer det.
Ännu är jag inte död.
Du säger att du inte stressar men det är en sak du verkligen gör.
Tjatar, är jobbig och the pain in the ass.
Inte konstigt att jag gråter av utmattning och deppretion, som nu.
Du säger att det är mitt fel att du och hon bråkar.
Det kanske är så, men tryck inte ner mig mer om du inte vill att jag ska gå och dö. Om du vill det, plåga mig inte långsamt, säg det direkt så jag kan avsluta det snabbare eller ta det i egna händer direkt. Annars, håll tyst och låt mig vara.
Du är inte samma blod som mig.
Vi är inte släkt.
Jag vill inte få panik, bultande hjärta och blöta ögon när jag endast åker i samma bil som dig.
Visa mig en snäll, som en valp, sida istället för motsattsen.
Det tar isär mig.
Efter allt.