blackredlife

Du verkar vara långt bort, fast du inte är det.
Hjärnan lurar mig för att få mig att sakna dig.
Tanken av dig får mig att drunkna i den djupa saknaden.

Det jag vill är att ha dig nära, dina armar runt mig, viska hur mycket du älskar mig.
Jag kanske är självisk men jag vill höra det jag aldrig hört innan, aldrig med en sådan kärleksfull ton.
Som en lugn sång som man bara ryser av.

Jag vill inte att du ska tröttna på mig och sedan lämna mig, med oplåstrade sår.
Du kan inte vara så ond, tänker jag hela tiden.
Efter den hjärtbrytande drömmen om då du lämnar mig kvar på en öde ö med varken mat eller vatten, bara mig själv, får mig att gråta..