blackredlife

Han sa orden som jag inte ville höra. Det satte igång rösterna i mitt huvud som en elgitarr på högsta volymen. Irriterande, kränkande och hemska. Han fortsatte med alla orden som jag inte ville höra på mer och bad honom sluta, han lyssnade inte. Jag reste mig upp ur mitt lilla hörn och resten skötte kroppen. Sket i skorna och jackan. Gick rätt ut som jag var. Gick ut på den blöta gatan, bort från honom. Satte mig på en bänk och grät, tänkte, blev nerkränkt och grät mer. Försökte till slut samla ihop mig och himeln hjälpte mig med det. Jag lugnade ner mig och såg på allt som hände, om någon såg mig eller brydde sig, ingen. Troligen är världen så... Nu vet jag det. Jag gick inte hem förens det blev mörkare ute och gatulamperna tändes. En timme, ute, själv och bara tankarna. Han var inte hemma och kunde somna i en varm säng, utan regn och blåst som försökte få bort mig i en skakande rörelse.