blackredlife

Jag är helt totalt jävla usel.
Jag försöker vara glad och lite utav perfekt men när jag likväl öppnar munnen och säger vad jag tycker och tänker så är allt jävla fel.
Ett skämt kan inte alltid tas så, inte i min hjärna.
Den kan hitta all negativitet i allt.
Det är fel.
Fel att säga vad som är lite av ett problem för en.
Jag hatar män, de är mycket starkare än mig och kan göra saker.
Göra mig rädd, rädd för att dom kan döda mig.
Jag är alltid rädd för det.
Samtidigt bryr jag mig inte.
Det vore bättre om jag dog, försvann och gjorde hans liv bättre, precis det vill han.
Jag förstör hela tiden, mig själv och deras liv.
När de ser mig äcklas de, säger att jag bore försvinna, gå.
Jag borde göra det.
Ge detta ett slut.
Något får mig att inte göra det.
Mina drömmar?
Jag vet inte varför jag gråter.
Ingen borde få se det.
Såren bränner.
Jag orkar inte med detta liv.
Jag borde inte få fortsätta detta liv.

• Inte sova på ett år.
• Skära upp hela kroppen med en slö kniv.
• Hälla salt på såren/ Tortera mig själv.
• Inte äta eller dricka.
• Ta hand om Aisha.
• Skriva/ Rita allt.
• Sova en månad.
• Ta en kniv eller något och döda mig själv på 18årsdagen.

Jag orkar inte mer.
Livet, mig själv, folk, män, djur, att gråta, att vara glad, skrik, skolan och allt som får hjärnan att sättas igång!

Jag vet inte hur jag orkar.
Alla skriker på mig, eller ler fejkat mot mig.
"Jag älskar dig" kan inte vara sant.
Jag förstår mig inte på de orden och personen som säger det.
Det är mer synd om dom än om mig.
Detta är andra gången som jag ger upp helt.
Självmordsförsök är igång.
Vi får se om det funkar.
Jag gör allt fel så jag inte ens kan göra ett självmord.
Patetiskt!
Jag är en sån idiot.
Jag trodde nästan på folk, på deras ord.
Jag är trött på det.
Jag trodde inte att tystheten var så tråkig och tyst.
Det är underbart med musik.
Det är inte kul när man precis fått upp sitt fejkade leende och får det perfekt och så lyckas någon att bryta ner det.
Egentligen är inget perfekt.

När jag tog medicinen gjorde det att rösterna i mitt huvud och sakerna jag såg värre.
När jag slutade med det fick jag tillbaka förmågan att låttsas och fejka.
Det fick mig dock att bli trött och inte orka göra något.
Rösterna och sakerna jag såg var kvar.
När man är ensam och inte gör något är dom trevliga.
Håller mig sällskap.
De är nog mina ända vänner egentligen, i hemlighet.
Det skrämmer mig själv att allt detta är sant.
Det jag är värd är att dö, försvinna.
Klingar i öronen som musik när jag hör det.
Ljuvligt!
Fantastiskt!
Underbart!

Såren bränner och svider.
Det måste betyda att jag kan känna något...

(Att jag för några månader sen kände såhär... Det var senaste gången jag mådde riktigt dåligt)